Jag följer den markerade leden in i ett av Risvedens reservat avsatt för att skydda resterna av den gamla skogen i området. Stigen kantas av en pelarsal av gamla grova tallar och dito granar med av gammelgranslav lilafärgade stammar. Efter varje krök öppnar sig ett nytt rum i skogslandskapet. Inget likt det föregående – ibland slutet, men för det mesta öppet och tilltalande. Jag lämnar snart stigens trygghet och ger mig ut i det mer okända, följer djurens spår, stannar till där jag har lust, kikar på kartan och försöker se var jag befinner mig. I början kan det kännas lite osäkert. Vilket håll ska jag gå, varåt är norr? Kanske dyker en oro för att gå vilse upp och inte hitta tillbaka. Snart förbyts dock oron i en visshet och min intuition väljer riktningen bland mossar och 150-åriga träd. Snart, efter den obligatoriska kaffepausen, infinner sig den hemtama känslan som alltid kommer över mig när jag befinner mig i en gammal skog. Tystnaden, lugnet – det är som att komma till ursprunget, som att hitta sig själv.
Tallens fårade bark ger mig ett skönt ryggstöd när det är dags för matpaus. Korpen lockar i fjärran med sitt ödesmättade läte. Jag kommer att tänka på de gånger i livet jag tidigare vågat lämna stigen och ge mig ut i det okända – val som jag gjort där kanske inte omgivningen alltid har hejat på, snarare skakat på huvudet åt tokigheter som naturligtvis inte skulle fungera. Det gjorde det kanske inte alltid heller, men varje gång jag lämnat stigen för det okända har jag lärt mig något nytt, träffat nya människor, fått erfarenheter.
Vi människor är ju flockdjur på både gott och ont. I det förgångna har det hjälpt oss att överleva genom samverkan i gruppen, men det var alltid någon som lämnade den trygga vägen och på så sätt utvecklades vår art till att bli så framgångsrik. Idag ser vi ju också att de framsteg som gjorts inte alltid varit till det bästa, varken för oss själva eller våra medvarelser. Nu behöver vi människor som vågar ge sig ut i den okända terrängen och som nya upptäcktsresande ge planeten upprättelse för vad vår art ställt till med under vår relativt korta tid på jorden. Tack och lov finns det flera som vågat lämna det upptrampade spåret för att hitta andra, nya vägar där inte bara vår egen hänsynslösa marsch framåt räknas. Ett exempel är det uppror som startats mot vårt brutala utnyttjande av skogen, där bara de kortsiktiga ekonomiska intressena fått styra alltför länge – en kamp som jag hoppas leder till skydd för de sista resterna av gammelskog och en ny syn på skogsbruket.
Jag stannar framför några kraftiga tallar som växer glest i den lättgångna skogen. Mellan stammarna skymtar en sjö där isen fortfarande ligger som ett sprött täcke över det fångna vattnet. Snart släpps vattnet åter fritt och fiskgjusen kan ses sväva över sjön i jakt på föda och ur storlommens strupe forsar ett urljud som minner oss om en vildmark som vi sargat – den vildmark där vår själ kan få ro och där vi vågar lämna stigen.
Tack för det arbete du gör för att bevara vår skog!