Lågt blodvärde

Ett blodvärde på 70 är inte mycket att komma med när det ska vara det dubbla. Men liksom skogens förljugna hälsotillstånd berättad av företrädare för kalhyggesmetoden, känner jag mig dock piggare än jag borde. Det är med mig och mitt blodvärde som med skogens tillstånd. Långsamt har vi vant oss vid den nya historien som menar att allt är bra i skogen. Det finns inget att oroa sig för. Snarare tvärtom - du ser väl hur bra det växer?

Värst vad frisk och kry du ser ut att vara förresten!

Att det låga biologiska värdet, liksom mitt blodvärde, inte är något att skryta med talar man inte så stort om, bara med förljugna fakta. Det har aldrig funnits så mycket skog som nu, det finns jättemånga fåglar i en granplantering, med mera, med mera. Dock varnar vetenskapen om utarmning och artutrotning. Det är som när sjukvården talar om för mig att mitt immunförsvar som pacman-figurer tuggar i sig mina röda blodkroppar. Systemet anfaller sig själv liksom. Skillnaden är att min kropp får stöttning och hjälp att komma tillbaka. I skogen fortsätter pacman att tugga i sig resterna av månghundraåriga ekosystem till timmer-hungriga massafabriker.

Jag är förhoppningsvis snart tillbaka på banan igen, men för en skog som helt tappat sitt blodvärde genom bortforslande av sina lungor och berövande av sina vänner i myllan tar det kanske tusen år att bli frisk igen. Det finns inget kortison som snabbt han återställa ursprungliga värden. De planterade ersättarna skulle frodas och bli en ny skog - det blir de aldrig. En skog är lika litet som en enskild celltyp i min kropp en skog. En skog är ett helt system med livsformer sammanlänkade under tusentals år till den allt mer sällsynta varelsen urskog - en kropp som inte kan fungera utan sina respektive delar. Det har till och med gått så långt att man ser den ursprungliga, gamla skogen som något ovanligt och onödigt. Man försöker förmå oss att tro att de raka raderna av nya, likåldriga träd skulle vara en skog, bättre än den busiga, livsbejakande gammelskogen. Hur blev det såhär?

En dag säger du att “jag ska gå ut i skogen”. Hur ofta hamnar du i en skog? Hur ofta blir promenaden en skogsväg omkransad av raka stammar i rader med ett lager av grön mossa på marken, inte ett liv, men vad fint det är när allt är så välordnat? Kanske strilar solen ner mellan stammarna och du stannar upp och njuter - av en granplantering, inte av en skog. I värsta fall leder skogsvägen dig ut på ett nyupptaget hygge med bara några nakna naturvårdsträd kvar i ett kargt oframkomligt kaos. Det får dig att reagera, bli förbannad, likgiltig, ledsen, nostalgisk, eller någon annan starkare känsla sprungen ur din visshet att här kommer det aldrig mer att bli som tidigare. Bofinkarnas glada sång i tallarna, svartmesarnas klängande i granens lavklädda grenar, spillkråkans hackande i det döda trädet, taltrastens sång i morgontimmen från högsta trädtoppen, gärdsmygens oblyga låt i de mörka skrymslena, ekorrens smackande i sin kottesmedja, nötväckans letande efter gömda livsmedel bland barkflagorna i aspens grenverk, aldrig mer, aldrig mer.