Det är en klar höstdag i början av oktober. En svag vind far igenom de guldgula löven och åstadkommer en lätt brusande i den annars så tysta omgivningen. Jag har lagt en filt om benen för att inte lederna ska stelna till i den kyliga morgonen. På åkern framför mig pågår ett fibrilt arbete med att bärga årets goda skörd av grönsaker av olika slag. Det myllrar av människor som på sin lott gläds åt årets lyckade resultat. Den stora åkern som tidigare bestod av ensidig odling av säd till djurfoder, är nu en prunkande trädgård för minst 50 familjer. Med dagens teknik går det lätt att förvara godsakerna långt in på kommande år. Så här ser det ut på många platser i landet numera. På ett hektar mark kan en familj klara sin försörjning. Om det inte räcker till finns alltid någon som kan sälja av sitt överskott.
På den öppna platsen i mitten blir det plötsligt lite mer liv och rörelse. Jag reser mig för att delta i gemenskapen då lunchen dukas upp på långborden. Samtalet böljar fram och tillbaka och man skryter gärna lite skämtsamt om sin goda skörd. Någon frågar efter hjälp att bygga till ett extra utrymme på sitt hus och snart har flera kunniga personer erbjudit sina tjänster. Man kommer överens om datum och priset i den lokala valutan. Sedan några år tillbaka erhåller man medborgarlön och då behovet av traditionellt lönearbete minskat, kan hantverkare jobba mer lokalt i byn.
Som så ofta kommer samtalet in på de där händelserna för 15 år sedan då ett virus härjade över hela världen. Det var ett dramatiskt år då många människor miste livet. Det var också då som det på flera håll startade nya gemenskaper bland människor som mist sitt jobb i samband med att flera företag gick omkull. Så småningom ledde krisen till att den gamla samhällsstrukturen omvandlades till mindre byenheter utspridda över hela landet. Städerna hade också genomgått en förvandling och det gavs medborgare möjlighet till egna odlingar i närheten av bostäderna.
Rasten är slut och arbetet med skörden fortsätter. På vägen susar en liten eldriven lastbil fram för att distribuera något av odlingarnas överskott till de närbelägna tätorterna. Skörden avbryts tillfälligt när en stor flock med gäss högt kacklande flyger söderut. Man måste ju säga adjö till dem och önska välkommen nästa år!
Jag tar mig till barnen och barnbarnens odlingslott för att hjälpa till med det jag kan. I morgon fyller jag år – 85, det inte klokt vad tiden går. Antar att hela byn kommer att hitta på några tokigheter, men det är ju bara kul. De senaste åren har ju varit omvälvande på många sätt och jag hoppas på att få leva några år till och få uppleva ytterligare kloka initiativ för vårt fortsatta liv på den här planeten i god samklang med allt annat levande.
Kanske ändå kan det bli verklighet – eller något helt annat?
Jo, man kan lätt bli en pessimist. Försöker ändå tro att nya möjligheter kan dyka upp ur krisen. Ser en del goda tecken redan nu, där människor blir mer hjälpsamma mot varandra. En sak tror jag är säker - någon förändring kommer ut ur det här. Låt oss hoppas att vi är kloka nog att göra riktiga val den här gången.
Gott så, Gert. Vi tycker lika om det mesta; om viktiga ting i alla fall. Det är en fin vision du målar upp. Själv är jag mer pessimistisk. Hoppas du har rätt och jag har fel.